Natten gick tunga fjät, tre gånger om

Jobbade den gångna helgen. Eftersom det var Lucia i lördags så blev det självfallet ett och annat luciatåg att bevaka. Redan på fredagen fick vi här på redaktionen besök av Borlänges lucia.
Sedan var jag på tre helt olika luciafiranden. Först ett luciafirande 55 meter ner i Falu gruva, sedan var jag med och livesände från Borlänge Simsällskaps Luciashow, som inleddes med att brandlarmet gick - när jag stod och sände live.
Slutligen begav jag mig till Stora Skedvi kyrka på söndagskvällen för att se ett kyrkligt luciafirande.
Tog en rätt häftig bild när luciatåget var på väg nedför altargången:
 
 
Riktigt frän bild, om jag får vara icke-blygsam och säga det själv. Med tanke på den sparsamma belysningen och att jag inte direkt hade världens mest avancerade kamera så är jag riktigt nöjd med bilden.
Fast om man tittar på bilderna som jag tog före och efter den här så står det klart att det var en lyckträff. Men även en blind höna hittar ju ett korn ibland så...
Över och ut

Who are you people?

Det sägs ju att man kan bevisa vad som helst med statistik. Därför försöker jag hitta någon förklaring till varför besöksstatistiken på denna sorgligt sällan uppdaterade blogg har stuckit i höjden de senaste dagarna.
Eller ja, det var kanske att ta i med tanke på hur få besök det trots allt handlar om, men kurvan över besöksstatistiken pekar i alla fall rakt uppåt.
 
Och nu var det plötsligt något som slog mig. Jag inte har en susning vilka ni som läser dessa rader är. Jag vet ju att mamma är inne här och smygläser lite då och då. (Hej mamma, har kollat på de där böckerna som Olle önskade sig i julklapp. Kan beställa hem dem om du vill) men i övrigt har jag noll koll.
Det är lite skräckblandad förtjusning. Fast samtidigt så har jag nog aldrig, under de år som denna blogg har varit up and running, varit speciellt privat och utlämnande av mig. Sådant överlåter jag till andra som är bättre på det.
 
Saknar dock en sak. Om någon av er känner er manade att "träda fram" som bloggläsare så vore det roligt om ni lämnade en kommentar eller två. Det var liksom typ ett år sedan som någon kommenterade här. Visserligen med tanke på att jag har bloggat så oerhört sällan i år, men ändå.
Med detta sagt; Det vore väldigt trevligt om ni ville lämna ett litet avtryck efter er innan ni klickar er vidare till andra sidor och bloggar mer med substans än denna.
Över och ut

Högtidsjobbaren

Julschemat ramlade nyss in i mejlboxen. Och det blev som jag misstänkte, jag jobbar över jul. Det var faktiskt några år sedan senast, så jag ska inte klaga direkt.
Men de av mina vänner som brukar tracka mig för att jag jobbar precis alla högtider får nu vatten på sin kvarn. De är inte sena att påpeka att jag har jobbat midsommarhelgen tre år i rad nu. Det har blivit något av en tradition...
 
Och nu jultjänstgöring alltså. Vilket jag skulle ha haft även i fjol, om inte en kollega hade räknat fel på veckorna, planerat att jobba, skickat i väg ungarna över jul och sedan fick panik när julschemat kom och hon bönade och bad om att få byta till sig julen från mig. Jag var inte direkt svårövertalad.
 
Men inte nog med det. Ska egentligen "bara" jobba julafton och juldagen, men jag passade på att erbjuda mig att även jobba annandagen, så att någon annan stackare (som nu står benämnd som det något diffusa "vikarie Blg" på schemat) slipper att bryta upp sitt julfirande.
Fick guldstjärna av personalchefen för att jag erbjöd mig detta och därmed räddade henne från att behöva hitta någon som ville hoppa in på annandagen. Du har en upp på mig nu!, hälsade personalchefen. Det ska jag minsann lägga på minnet till något annat lämpligt tillfälle.
Över och ut

Vila i frid "Klabbe"

Nedanstående text publicerade jag i förrgår på Sheffield Wednesdays Svenska Fans-sida, där jag är redaktör. Skrev den samma dag som Fotbollssverige fick det oerhört tragiska beskedet om att Klas Ingesson hade gått bort. Just Klas har haft stor inverkan på mig och mitt val av engelskt favoritlag och det var därför jag kände mig manad att skriva denna text.
Krönikan har i skrivande stund haft över 900 visningar, min mest lästa Svenska Fans-artikel på länge. Kanske rentav den mest lästa någonsin. Publicerar krönikan även här:
 
Det mesta är redan sagt, av folk som säger det så mycket bättre.
Men jag kan ändå inte låta bli att skriva dessa rader.
Om det inte vore för min favoritbronshjälte Klas Ingesson så hade jag nämligen aldrig fått upp ögonen för mitt kära Sheffield Wednesday.


 
Vi backar bandet drygt 20 år, till den numera legendariska sommaren 1994. Klas Ingesson, och de övriga bronshjältarna, sprang in i mitt och många andra fotbollsälskares hjärtan och gav oss minnen som vi aldrig någonsin kommer att glömma.
Som 10-åring var VM-94 mästerskapet som fick mig att verkligen intressera mig för fotboll. Visst hade jag spelat själv i ett par säsonger, men det var först under VM som fotbollen fångade mig i det grepp som jag fortfarande befinner mig i. Jag minns dock att Ingesson ofta fick kritik i tidningarna. Förmodligen var det delvis därför som jag fastnade för honom. När Brolin, Dahlin och Kennet Andersson fick den mesta uppmärksamheten och blev allas svar på enkätfrågan "Vem är din favoritspelare i landslaget?" så fastnade jag i stället för Ingesson, den tyste slitvargen på mittfältet som aldrig syntes i rampljuset.

Efter VM-bronset lämnade Klas Ingesson PSV Eindhoven och skrev i stället på för Sheffield Wednesday. Detta fick mig att läsa sportbörsen i tidningarna lite mer noggrant. Jag var ju tvungen att se om Ingesson hade gjort mål för det där engelska laget med det konstiga namnet.
Ingesson gjorde två säsonger, totalt ett 20-tal matcher och blott två mål för Wednesday. Han gjorde kanske inga större avtryck i klubben, men han fick mig att fastna för Sheffield Wednesday. Ingesson lämnade klubben för nya äventyr, själv följde jag delvis med honom vidare i hans karriär och höll bland annat en tumme för Bari de kommande säsongerna, men det intresse som han hade väckt för Sheffield Wednesday fanns kvar och växte.

I dag kom så beskedet att "Klabbe" har gått bort. Hyllningarna till honom har varit många, med all rätt. Efter bronset trodde vi att Ingesson och de övriga bronshjältarna var odödliga. I dag fick vi veta att så inte är fallet.
Vila i frid, Klas. Tack för alla minnen, för VM-94, för kämpatakterna, för ett av världens bästa smeknamn "Baltikums Maradona" (även om det på vissa håll påstås att det korrekta var "Nordens Maradona", myntat av en amerikansk (?) kommentator under VM-94).

Och, sist men absolut inte minst, tack för att du fick mig att få upp ögonen för Sheffield Wednesday.
Utan dig hade min relation till denna klubb varit högst oklar. Förmodligen hade jag inte haft någon relation alls till "The Owls".
Utan dig hade jag aldrig fått uppleva all den glädje och all det elände som jag har upplevt under mina 20 år som Wednesdaysupporter (om sanningen ska fram så har det mestadels varit elände och bedrövelse att vara Wednesdaysupporter de senaste 20 åren).
Utan dig hade jag aldrig blivit skribent för Sheffield Wednesdays Svenska Fans-sida, ej heller avancerat till redaktör och därmed aldrig kunnat skriva dessa rader.
Jag och många med mig glömmer dig aldrig.

Redaktionens tankar är med Klas nära och kära denna sorgens dag.

En olycka kommer sällan ensam, eller?

Mycket klagomål härifrån nu. Men det är befogat, i alla fall litegrann. Börjar nämligen bli förkyld igen. Sist det begav sig så lyckades jag ju mota förkylningen i grind med glass, te och whisky. Nu har näsan börjat rinna igen och jag har nyst så många gånger i kväll att jag har tappat räkningen.
Och på tala om att nysa, i går nös jag så kraftigt att jag fick ont i axeln igen. För det är ju det eländet också, min axelskada, som visade sig vara ett uttänjt ledband som förhoppningsvis har "läkt" inom ett par veckor.
Däremot har jag fått taq av mitt bandage från lillfingret, som jag skadade under en fotbollsträning i somras. Fingertoppen kommer dock alltid att luta typ typ grader, som ett minne av den där räddningen jag gjorde (och där det ändå blev mål på returen...)
 
Försöker dock se det positivt. Egentligen så är det ju passande att bli förkyld just nu. Missförstå mig rätt nu, men för tillfället kan jag inte träna så då är det ju lika bra att åka på en mancold av guds nåde.
Och vem vet, med tanke på att jag har konstant smärta i axeln, mestadels i form av spänningar och stramande, så kanske den här mancolden kan bli lindrigare än vanligt då jag redan har ont liksom. (tar i trä för allt jag är värd).
Det lär väl framtiden utvisa, antar jag.
Över och ut
 
 
 

Där gatorna saknar namn

Det är lustigt det här med musik. Och då tänker jag inte främst på hur ljudet skapas utan mer på de associationer man får av en viss låt. I alla fall så fungerar jag på det sättet, en viss låt kan trigga i gång minnen som jag inte ens kom ihåg att jag hade glömt bort. Den där meningen kan ha varit det mest kryptiska eller geniala jag någonsin har skrivit, men åter till huvudspåret:
Knatade omkring i ett oktoberdystert Borlänge i går, under min traditionsenliga lunchpromenad. Gillar att komma ut en sväng på lunchen, även om det bara handlar om en kvart. det känns alltid bra att få lite frisk luft och röra på sig när man ändå sitter stilla mer eller mindre hela arbetsdagen.
 
Spotify slumpade fram pärla efter pärla. Att höra Anna Ternheims tolkning av Broder Daniels mästerliga "Shoreline" (och ja, jag erkänner, jag upptäckte låten först efter ha upptäckt det märkliga fenomenet "Spela Shoreline") samtidigt som man går i duggregn och motvind genom centrala Borlänge en småkall oktoberdag var en närmast religiös upplevelse.
Sedan slumpade Spotify fram U2:s "Where The Streets Have No Name" i mina lurar och detta triggade i gång mina trötta grå hjärnceller. Hade jag inte den ultimata bilden av detta? Från platsen där gatorna inte längre har några namn? Den ultimata glesbygdsbilden?
Rotade lite i mitt bildarkiv och jodå:
 
 
Det här är glesbygd för mig. En ensam brevlåda, utan namnskylt, på en ödslig grusväg någonstans mitt ute i skogen. Här kan man verkligen snacka om platsen där gatorna saknar namn, om U2-liknelsen godtas.
Bilden är för övrigt tagen i skogarna utanför Garpenberg, om jag inte missminner mig fullständigt. Tänk vilka minnen en låt kan ge.
Över och ut

Rehab att vänta

Gick som bekant och skadade mig nyligen. Sumobrottningen på vår lagfest slutade med att jag fick min sumobrottardräktklädde (vilket ord) kamrat över mig när han fick mig på fall för tredje gången. Jag landade på axeln och även om han väger som en kolibri jämfört med mig så var det ändå X antal kilon som landade på min stackars axel.
 
Sedan dess har jag gått runt med en märklig känsla i axeln. Det är alltså fästet till nyckelbenet som är paj och typ sitter löst, om jag har förstått saken rätt. Smärtan från de första dagarna har övergått till en mer obehaglig permanent känsla av att det är något i axeln som sitter löst. Och ja, det gör det ju förvisso, men det känns som att alla delar inuti axeln åker runt lite okontrollerat.
Sedan gör det ju ont emellanåt, när jag håller armen i vissa vinklar, men den smärtan har jag börjat vänja mig vid. Värst var det häromnatten när jag vaknade med ohyggligt ont i axeln efter att jag, förmodligen, hade råkat rulla över på fel sida i sömnen.
 
I morrn väntar ett besök hos ortopeden. Vi får väl se vad de kommer fram till, om det är några mjukdelar som är skadade eller om allt ser bra ut och kommer att läka av sig själv.
För egen del är jag mest sur över att det är svårt att träna. Har inte rört en fena, förutom lunchpromenaderna, på snart två veckor nu och det kryper i kroppen. Missar mina efterlängtade innebandypass på torsdagarna och förmodligen även lördagens inomhuspremiär med fotbollslaget.
Nåja, förhoppningsvis får jag börja med någon form av rehab. Fortsättning i ärendet lär följa.
Över och ut

Eländes elände

Det är lite smått ironiskt egentligen. För en tid sedan bloggade jag ju om hur bra jag mådde och hur bra jag trivdes med min tillvaro.
Efter det hittade jag löpglädjen igen, efter många år, och begav mig till löpspåret i Mellsta flera gånger. Förbättrade min tid fyra gånger i rad, kom på mig själv med att verkligen se fram emot nästa löptur och det kändes som att jag var i bättre form än på bra länge. Även på innebandyplanen och lördagens inomhusfotbollsträning märkte jag skillnad, det kändes som att jag orkade springa betydligt längre och mer än vanligt. Den känslan har varit efterlängtad, vill jag lova.
 
Men sedan kom då ett stort men. Gick ju och pajade axeln i lördags. Även om rörligheten är betydligt bättre redan så är det fortfarande stelt och gör ont, när axeln är i fel läge.
Så någon löpning lär inte bli aktuellt på ett tag. Det blir kanske lagom till dess att snön har kommit. Får införskaffa löpardojor med dubbsulor.
Över och ut

Gammal och skröplig

Hä bär ur. För att prata klarspråk (det vill säga dalmål) alltså. Sedan jag fyllde 30 i våras har krämporna avlöst varandra. Först åkte jag på en (lättare) stukad fot och en fingerskada på en och samma fotbollsträning i somras och nu har jag lyckats igen.
I fredags vad jag till vårdcentralen och fick ta av den fingerskena som jag har burit i nästan åtta veckor, för att min avslitna sträcksena i lillfingret skulle läka. Det visade sig att senan har läkt men att min fingertopp för all framtid kommer att "droppa" ner omkring 10 grader, som ett minne av den räddning jag presterade på den där fotbollsträningen i somras. Till råga på allt blev det mål på returen...
 
På lördagen kom nästa skada. Vi hade avslutningsfest med fotbollslaget, som inleddes med fotbollsturnering och fortsatte med Borlängederby på Domnarvsvallen innan vi pep ut till ICE i Islingby för lite trevliga aktiviteter.
 
 
Sjukt roligt, som synes. Svettigt, jobbigt och en upplevelse att bli ivägtacklad så att man flög som en vante och studsade i väg ett tiotal meter i bubblan för att sedan sprattla med benen rakt upp i vädret innan man kom på rätt köl igen.
Och det gick varken att ramla ur eller på annat vis skada sig så tacklingarna duggade tätt, precis som på bilden här ovanför.
Men det var faktiskt inte här som jag gick och skadade mig.
 
 
Citerar mig själv från Instagram: "Att kränga på oss sumodräkter och köra sumobrottning på lagfesten kändes ju som en bra idé. Fyra timmar senare sitter vi på ortopeden och inväntar röntgen av min skadade axel. Är förmodligen nyckelbensfästet som är paj. Alltid ska man lyckas med nåt.
Men vi roade ju sjuksköterskorna i alla fall, när de skulle registrera min skada. "Så du ramlade och fick en annan mans kroppstyngd över dig? Och ni var klädda i sumodräkter båda två? Okeeej... *skratt*""
 
Vi åkte till akuten vid 21.30. Strax efter klockan två på natten fick jag äntligen röngta axeln. Det gick dock ingen större nöd på oss. Vi hade bunkrat upp med choklad, böcker, kortlek och mobilladdare. Man har väl varit med förr.
Detta var dock mitt första besök på akuten som patient sedan typ 1997 när jag räddade ett skott av vår tränare och fick en spricka i tummen. Även det på vänster hand...
 
 
Nytt citat från Instagram: "Röntgad och klar hos ortopeden för den här gången. Nu hem och peta i mig lite värktabletter och sova. Fästet till nyckelbenet är trasigt, dock ingen fraktur. Tur i oturen. Kolla vilken sjukt snygg mitella jag fick. Matchade min klädsel perfekt!"
 
 
Ett par dagar senare så är rörligheten i axeln betydligt bättre. Det stramar dock i axeln mest hela tiden och det gör ont. Värst är att klä på och av sig. Att fastna med den onda armen i t-shirten är mindre trevligt...
Kan dock jobba ändå, även om jag inte kan köra bil riktigt ännu. Har ju ett rätt stillasittande jobb så det går fint att ringa folk och skriva artiklar.
 
Man är helt enkelt gammal och skröplig. Måste dricka mer mjölk, eller nåt.
Efter dessa båda skador får jag nog ta mig en tankeställare innan jag utsätter mig för att stå i mål igen. Och det där med sumobrottning är inget som jag rekommenderar, även om det ger sjuksköterskorna ett gott skratt när man ska förklara hur skadan uppstod. Samma sak gäller dialogen med försäkringsbolagen...
Över och ut

Motar bacilluskerna i grind

Försöker i alla fall. Misstänker att min obligatoriska höstförkylning är på ingående. Börjar få lite ont i halsen. När jag kom hem från jobbet har jag därför degat i soffan och inte gjort många knop.
Dukade nyss upp en riktig dunderkur i form av honungste, glass och ett par sexor whisky. Toppade sedan detta med en halstablett. Känns som att jag har gjort vad jag har kunnat för att mota förkylningsbacilluskerna i grind.
 
Har liksom ingen större lust att bli sjuk. Det står en jobbhelg för dörren och dessutom känner jag mig väldigt tillfreds med min tillvaro för närvarande, som jag har bloggat om nyligen, (när sjutton kunde jag skriva den meningen senast? 2007?).
Lägg därtill att jag har kommit i gång med träningen på allvar, med både en löprunda i måndags (som jag för övrigt fortfarande känner av i form av en ömmande vad), fotbollsträning i tisdags, ett par kortare promenader i onsdags och så först fotbollsträning och sedan innebandyspel efter det i går.
 
Därför håller jag tummarna. Det vore så sjukt (höhö) drygt att gå och bli sjuk nu. Jag hoppas innerligt att mitt halsont blåser i väg inom kort och att det inte blir som vanligt - alltså att jag får ett förkylningssymptom i taget, halsont, feber, huvudvärk och en efterhängsen snuva och därmed vara förkyld i flera veckor.
Det vill jag inte vara med om denna höst. Får man önska sig det i julklapp redan nu?
Över och ut

Klent virke

Stod i mål på fotbollsträningen för ett tag sedan. Ett av skotten som jag räddade (jodå, ett par skott hann jag inte flytta mig undan) tog dock lite väl illa. Lillingret svullnade upp och fingertoppen började hänga lite, utan att jag kunde räta ut fingret ordetnligt.
Trodde i min enfald att det skulle läka av sig själv, men icke då. Fick därför, för första gången på bra länge, uppsöka en vårdcentral. Insåg även att jag inte hade gjort något vårdval, eftersom jag (peppar peppar) inte har behövt göra det tidigare.
Arbetsterapeuten hade dock en lösning på mitt fingerproblem.
 
 
Skottet slet av en sträcksena i lillfingret. Ett så kallat "malettfinger/droppfinger" Därför måste jag bära en skena, som gör att den sista leden på lillfingret hela tiden är helt utsträckt, i sex veckor!
Det är bara att konstatera att det är klent virke i en. Så här i efterhand känns det som att jag borde ha släppt in det där skottet direkt i stället. Dessutom blev det mål på returen efter min, rätt kostsamma, räddning...
Över och ut

Helg i kräftornas tecken

Japp, det verkar bli precis som rubriken antyder. Jag hade inte tänkt att hänga med på den kräftskiva som övriga familjen ska på i kväll, tillsammans med några bekanta, men nu blir det så ändå. Det ska bli lite spännande. De har haft kräftskiva tillsammans i bra många år nu, men jag har faktiskt aldrig varit med, så vitt jag minns. Det har hela tiden krockat med något annat.
Och även i morgon ser det ut att stå röda skaldjur på menyn. Den gången med vänner och det kommer nog att bli en något blötare tillställning. Har match i morgon, så kvällens begivenheter blir helt alkoholfri för min del.
Tillönskar eder en oerhört treflig helg! Det tänkte i alla fall jag ha.
Över och ut

Inget att klaga på

Har en oerhört bra känsla i kroppen. Mest hela tiden faktiskt.
Jag trivs jättebra med jobbet, jag trivs med mina vänner, jag träffar min familj mer regelbundet än på länge, jag har kommit i gång med träningen igen på allvar efter att ha slarvat under sommaren, jag tycker att det är roligt att laga mat och tar mig tid att stå vid spisen för att ordna matlådor och jag känner att jag fyller min vardag med betydelsefulla saker och aktiviteter som jag tycker är roliga och får mig att må bra.
 
Men är detta något som det är okej att skylta med? Annars blir det ju ofta så att det ska gnällas i parti och minut över allt möjligt. Att läsa insändarsidorna är nästan underhållande med tanke på vilka småsaker det kan gnällas över ibland och som folk känner sig manade att skriva en insändare om.
Därför är det befriande att hitta ett "Dagens Ros till..." eller "Stort Tack till..." på insändarsidorna. De bryter av mot allt gnäll som ofta tar över och tar mest plats. Jag är själv rätt bra på att gnälla, det ska jag inte hymla om, men just därför känns det bra att kunna blogga om att jag trivs väldigt bra med min tillvaro just nu.
 
Och det känns väldigt bra. Det är i det här läget som pessimisten i mig och min sarkastiska sida brukar slå till och säga något i stil med att "Ja, och nu kan det ju bara bli värre..." eller "Och nu tigger man väl om att det ska börja bli sämre" men det tänker jag inte göra denna gång.
Jag mår väldigt bra för tillfället. Punkt. Jag kan inte riktigt sätta fingret vad detta beror på, men det känns jäkligt bra just nu helt enkelt. Därför känns det även skönt att kunna berätta om det.
(Eller ja, det är klart att jag vet vad en väldigt bidragande orsak till mitt välmående är, men vad det kan röra sig om tänker jag inte avslöja just nu. Stay tuned...)
Över och ut

Ofrivillig kalldusch

Försöker vara lite hurtig emellanåt. När lunchmatlådan är uppäten och nydiskad och det fortfarande återstår 15-20 minuter på lunchrasten så byter jag gärna jobbtofflorna mot uteskorna (nu lät jag som en pensionär upptäckte jag, men bjuder på den) och knatar ut på en lunchpromenad.
Detta gjorde jag även gärna när jag jobbade i Hedemora. Då passade jag även på att ta något som jag kallade för Dagens Lunchpromenadbild och laddade sedan upp den på Instagram.
 
Försöker att upprätthålla den här traditionen. Den med lunchpromenaderna alltså, bilderna blir det lite si och så med.
Det var lite småsvårt att finna inspiration att traska omkring på industriområdet i Falun under det halvår som jag jobbade där, men numera jobbar jag ju i Borlänge och här är redaktionen belägen mitt i stan. Därför är det väldigt lätt att smita ut på en rask 15-minuterspromenad under lunchen.
 
Så också i dag. Jag var dock dum nog att glömma paraplyet på redaktionen. Detta skulle visa sig bli ödesdigert. När jag befann mig absolut längst bort på min lunchrunda så började det regna. Jag svängde genast tillbaka mot redaktionen, men hade nästan fem minuters promenad kvar dit.
Regnet tilltog mer och mer och med ens hade min hurtiga lunchpromenad förvandlats till en Wet T-shirt-tävling. Jag stampade in på redaktionen ruskandes som en blöt hund. Och jag vet inte ens om jag vann den där Wet T-shirt-tävlingen, men jag tyckte mig nästan höra busvisslingar. Eller så var det bara mina blöta skor som skapade det ljudet...
Med Vänliga Hälsningar
Miss Hagalund Västra
Över och ut

En blick som talar för sig själv

Kattvaktade Molly nyligen. Rycker in som kattvakt titt som tätt när Min Före Detta Fagra Dam har befunnit sig på annan ort och behövt någon som matar, vattnar, klappar och släpper ut kattskrället så att hon (Miss Molly alltså) mår bra. Eller ja, när kattskrället mår bra så mår ju även Min Före Detta Fagra Dam bra.
 
Egentligen är det ingen större uppoffring. Under sommaren gäller det bara att inte släppa ut kattskrället alltför tidigt, när fåglarna är ute och spatserar och inte riktigt har full koll på svartpälsade mördarmaskiner som lurar i gräset.
Annars kan det lätt bli så att man hittar en halvdöd fågel inomhus, samtidigt som katten själv har tappat intresset och knatat ut för att jaga fler pippifåglar. Jobbet med att få fatt i en halvdöd och skärrad fågel är ingen höjdare, speciellt inte för mig som inte alls är speciellt förtjust i fåglar överlag.
 
Har tagit ett par bilder på mig och Miss Molly. Ett par som blev ganska bra och ett par som blev mindre bra.
Måste bara dela med mig av en av dessa bilder, som blev bättre än vad jag hade kunnat drömma om.
 
 
Kolla in DEN blicken! Där kan man verkligen snacka om en bild som säger mer än tusen ord. I det här fallet typ: "Sluta med att ta dessa löjliga kattselfies med mig och ge mig mat i stället, gubbjävel!"
Man kanske skulle bli djurfotograf på heltid? Eller ja, även om jag skulle försöka så skulle jag förmodligen aldrig lyckas att fånga en sådan här blick igen, så jag kanske får lägga de planerna på hyllan direkt.
Över och ut

Om

Min profilbild

Pelle